Jag ÄLSKAR sommaren. Jag ÄLSKAR värmen. Jag ÄLSKAR att springa. Jag ÄLSKAR skogen.
Däremot älskar jag INTE kombinationen av de fyra lika mycket. Planerade en tidig löpning idag eftersom prognosen lovade väldigt varmt värde och gassande sol. En (mycket välbehövlig) sovmorgon kom dock i vägen så när jag äntligen var på plats, parkerade bilen vid Hemus Skidstadion och stack iväg rätt ut i skogen var klockan nästan 11…och termometern visade dryga 25 grader i skuggan.
10-kilometersspåret kändes lagom långt i värmen och med min träningsvärk som fortfarande satt kvar sedan i fredags(!). Lagom höll dock i ungefär 1,5 kilometer, sen kom uppförsbackarna. Jag hade ju glömt hur kuperat det kan vara i elljusspår och att backarna inte helt sällan består av…sand. Sol, värme, träningsvärk och sandbackar – hej pannbensbygge!
Min räddning var att jag hade Fredrik Sträng mitt i en svår räddningsaktion på K2 i öronen, det fick mig att tänka ”hur svårt kan det vara att springa en mil på havsnivå med tusen ton syre?” och gjorde att jag fortsatte trots värkande ben, värmeslag och bromsar som oavbrutet surrade runt skallen på mig. Dessutom tänkte jag på förra sommaren när jag faktiskt hade nästan 9 mil i benen när jag tassade fram på de här stigarna, och att det då var minst lika varmt…bit ihop för f*n.
Drygt 50 minuter senare kom jag äntligen fram till bilen, drack 1,5 liter vatten i ett svep och gjorde några backbends på gräset. Nästa anhalt blev Siljan och premiärdoppet för i år – ljuvligt! Imorgon ska jag förlägga träningen tidigare på dygnet, prognosen ser mer än varm ut och jag ÄLSKAR det!
