Idag gjorde jag det som jag förmodade att jag behövde för den där tappade motivationen. Jag sov tills jag vaknade av mig själv. Drack kaffe med mamma och lite senare åt vi frukost i lugn och ro. Tog det lugnt, pratade om allt och inget och drack lite mer kaffe.
När solen stod som högst och frukosten hade landat snörade jag på mig löparskorna, gömde klockan under jackärmen och tassade iväg över de bara vägarna. Sprang bort mot mormors barndomsby, njöt av vårvärmen på mina kinder och hejade tillbaka på alla som hälsade längs vägen (älska öppenheten på landet!). Njöt av tystnaden, den vindstilla luften och känslan av att springa helt utan kontroll och krav.
Efter en dryg mil var jag hemma igen, hoppade i första bästa träskor satte mig i solen med en kopp nybryggt kaffe och lyssnade på pratradio med mamma. Andades. Blundade och njöt av endorfinerna och det faktum att jag faktiskt fullkomligt älskade varje meter av de 10,45 kilometrarna som låg bakom mig. Imorgon testar jag det lokala gymmet, och är jag lika glad efter det passet så anser jag mig själv botad.
+27 grader i lå på mammas uteplats…